Den mänskliga tendensen till självcentrering och egoism är välkänd bland filosofer, teologer och psykologer. Inom ateismens och naturalismens förklaringsmodell för människans tillkomst görs till och med gällande att människans strävan efter sitt eget bästa är vad som ligger till grund för hennes utveckling. För naturalisten förefaller därför tanken att just vi som lyckats överleva är de varelser kring vilka allting kretsar mycket logisk.
Tanken att någon annan, högre makt, skulle ha rätt att diktera villkoren för ens liv framstår för naturalisten som främmande och motbjudande. Och idéen att det i själva verket är någon annan som förtjänar allt beröm och all ära förefaller om möjligt ännu vidrigare.
Därav kan naturalisten enbart acceptera de idéer som dels inte strider mot naturalismens fundament: att inga övernaturliga förklaringar för världens gåtor är relevanta, dels inte låter någon utommänsklig auktoritets åsikt vara mer värdefull än den mänskliga individens egen – så länge det inte finns andra individers intressen som hamnar i kläm av den första individens intressen. I det senare fallet tvingas naturalisten göra avsteg från sitt trossystem och låna tankar från in en teistisk världsbild om att idéer och handlingar måste kunde värderas objektivt och absolut. Absoluta värden är annars inget som under logikens lagar ryms inom den naturalistiska världsbilden, eftersom den ju inte har någon högre entitets auktoritet att understöda sina absoluta värden med.
I takt med att den naturalistiska världsbilden har vunnit mark de senaste plus femtio åren, har tanken att människan inte är Gud blivit alltmer kontroversiell. Förändringen har inte skett över en natt, utan långsamt har vi avvant oss vid idéen att vi behöver förhålla oss till någon högre makt än oss själva.
Till en början var nog folk i allmänhet mer villiga att i brist på annan yttre auktoritet tillskriva naturen en slags auktoritativ förmåga att diktera livsvillkoren för oss, men efterhand har även den auktoriteten fått ge vika för människans intressen – troligen eftersom den förlorar sin uppenbara behörighet att diktera några villkor samma stund som människan funnit ett sätt att överkomma naturens begränsningar. Plötsligt finner vi att föreställningen att kön är något man kan välja själv blivit allmänt accepterad, och att vilka som ska få lov att ”skaffa” barn inte längre begränsas av naturlagarna.
Låt oss erkänna att det är ett historiskt experiment vi håller på med. Aldrig tidigare har vi lekt så mycket med naturlagarna.
Världens motstånd mot Gud är dock egentligen inte så mycket att förvånas över. Skriften har redan meddelat att världen är under den ondes våld. Nu börjar dock ovanstående idéer vinna alltmer mark även i den kristna församlingen. Det är mer alarmerande. Många församlingar är inte längre lika intresserade av att låta Guds ord vara sitt rättesnöre, utan tar sig friheten att själva diktera villkoren för skapelsen.
Som jag ser det är det bara en tidsfråga innan vi börjar se riktigt allvarliga konsekvenser av detta. I samma stund vi vänder Guds skapelseordningar ryggen får vi skapelsen emot oss. Den som har öppna ögon ser det redan nu.
