”Och för att jag inte skulle för häva mig över de utomordentligt höga uppenbarelserna, fick jag en törntagg i köttet, en Satans ängel som ska slå mig, för att jag inte ska förhäva mig. Angående denna bad jag till Herren tre gånger att den skulle vika ifrån mig. Men han sa till mig: Min nåd är dig nog, för min kraft fullkomnas i svaghet. Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av mina svagheter, för att Kristi kraft ska vila över mig.” Andra Korintierbrevet 12:9
Detta är ödmjukhetens väg, att vi vilar som svaga barn i Guds famn. Ett barn är inte starkt själv, utan det är beroende av sina föräldrar. Barnets kraft fullkomnas i dess svaghet, eftersom det vet om att det är svagt och därför inte förtröstar på sig själv, utan på sina föräldrar. Och så länge föräldrarna är starka så är det nog!
Ödmjukhet
Att förstå detta, att vi i oss själva inte är starka, kräver ödmjukhet. När våra hjärtan är ödmjuka så kan vi förstå vårt beroende av Gud. Vi är beroende av Guds nåd för att få förlåtelse, vi är beroende av Guds kraft, ty vår egen kraft är förgänglig, och vi är beroende av Guds kärlek, för det är den enda kärleken vi vet finns kvar imorgon. På alla sätt är vi beroende av Gud!
Och ödmjukhetens väg leder oss till Gud. När vi ger upp tanken på att vara starka i oss själva, kapitulerar vi inför Gud och inbjuder Hans kraft i våra liv. Vi förtröstar då inte längre på oss själva, utan på vår Skapare som känner oss långt bättre än vi själva. Uppmaningen att förtrösta på Gud är något som finns som en röd tråd genom hela Bibeln. Jag skulle till och med våga säga att det är ett av Bibelns huvudbudskap! För när vi förtröstar på Gud blir vi befriade från vår egen svaghet, som världen försöker sälja in som vår egen starkhet.
”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.” Psaltaren 62:2-3 (Svenska Folkbibeln ’98)
