Det är modernt att tro på sig själv. Att tro på sin egen godhet, sin egen rättfärdighet och sin egen glans. Det pratas mycket om självförverkligande – som om vi inte vore verkliga förrän vi förverkligat oss själva, vad nu det betyder. Mitt budskap idag är befrielse från denna lögn. Människan är i sig själv inte god.
Vi ska gå tillbaka till syndafallet, till Första Mosebok, kapitel 3.
Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”
Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken.
1 Mosebok 3:1–7
Syndafallet – vad hände?
Vad var det som hände i syndafallet? Vi kristna säger ofta att det var då all ondska kom in i världen. Och det stämmer väl på sätt och vis, men inte helt. För djävulen fanns ju faktiskt på plats i Guds skapelse redan före syndafallet, och han är knappast god.
Hur var det då med människan före syndafallet, var hon god? Ja, nu måste vi kanske skilja på äpplen och päron, för visst sa Gud att det han skapat var mycket gott, när han blickade ned på sin skapelse. Det var välbehagligt inför hans ögon, eftersom det var hans verk. Därför var det gott. Och är fortfarande.
Däremot hade människan då, liksom nu, i sig själv ingen inneboende godhet som kunde generera rättfärdighet. Låt oss vara ärliga, om människan i sig själv hade varit god, hade hon aldrig fallit för ormens listiga frestelse att hon kunde bli lik Gud om hon åt av frukten.
Så vad försöker jag säga? Jo, att den godhet som människan bar före syndafallet, var inte hennes egen godhet, utan hon bar på Guds godhet. Det tål att upprepas: Den godhet som människan bar före syndafallet, var inte hennes egen godhet, utan hon bar på Guds godhet.
Som en spegel
Tänk er en spegel och en lampa som lyser på spegeln. Spegeln reflekterar lampans ljus, men det är inte spegeln som är ljusets källa. Inte ens före syndafallet hade människan något ljus i sig själv, utan det ljus hon bar på var endast en spegelbild av Guds godhet. Jag är övertygad om att i sig själv var människan bara kött och blod även före syndafallet.
Så låt oss återgå till frågan, vad var det som hände i syndafallet? Ormen sa att: ”Gud vet att den dag ni äter av den [frukten] kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”
Han frestar dem att själva bli lampan. Att slippa nöja sig med att vara en enkel spegel som reflekterar lampans ljus, och istället bli lampan. Och människan föll i fällan. Vad som hände då var inte att ondskan kom in i världen, för den fanns där redan, utan att ondskan fick spelutrymme i människan och i skapelsen. Ondskan fick på så sätt makt i världen.
Gud utlämnade därmed människan till sig själv, till sitt eget kött, och sedan gav han henne lagen.
Varför lagen?
Varför gav Gud lagen till människan? Visste han inte redan att hon var fördärvad efter syndafallet? Jo, det visste han mycket väl, men det gjorde inte människan. Eftersom människan genom syndafallet trodde att hon kunde vinna en egen godhet, gav Gud människan lagen, vilken specificerar vad som krävs för att vara en god människa. Och lagens uppgift är att ta död på människans eget högmodiga kött och blod, som reser sig upp mot Guds ära, och alltså bevisa för henne att hon inte klarar sig på egen hand.
För jag hinner inte ens passera första budordet innan jag inser att jag är en hjälplös syndare. Och när lagen dödat mig, kan jag uppstå igen med Kristus och börja reflektera hans godhet. Detta står beskrivet i Romarbrevet 7.
Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever? En gift kvinna är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Om hon ger sig åt en annan man medan hennes man lever, kallas alltså hon äktenskapsbryterska. Men om mannen dör är hon fri från lagen, och då är hon ingen äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man.
Den man som Paulus här talar om är alltså lagen, som dödar oss så att vi kan uppstå med Kristus.
Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp dödats från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Så länge vi levde i köttet var de syndiga begären som väcktes genom lagen verksamma i våra kroppar så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Nu står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst.
Romarbrevet 7:1–6
Paulus går så långt som att han säger:
Dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli större.
Romarbrevet 5:20
Om vi tror vad Paulus säger, kan lagens uppgift omöjligen ha varit att göra människan rättfärdig.
Men så säger han också i samma vers, och här kommer den stora vändpunkten:
Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.
Det är i Jesus som allt vänder tillbaka till Guds originaltanke. Vår rättfärdighet är tänkt att ligga i honom och inte i oss själva. Vi ska vara spegeln och Gud ska vara lampan.
Tänk så befriande att slippa vara lampan!
Nöj dig med att vara spegel
Det står att vi är rättfärdiga genom att vi tror. Och det är just detta som vi kan kalla för tro: att vi förstår att vi själva inte är lampan, utan att lampan är Jesus. Det är där Gud vill ha oss.
Jesus säger att vi ska förbli i honom, för utan honom kan vi ingenting göra. Det vill säga, ni själva har inget eget ljus, utan ni får nöja er med att reflektera mitt ljus.
När spegeln får för sig att den själv lyser och därför vandrar bort ifrån lampan i tron att den fortfarande lyser, får mörkret utrymmer i vår värd och vi får stora problem. När politikerna sedan ska försöka lösa dessa problem genom alla möjliga olika sorters åtgärder, växer missnöjet hos befolkningen, för den ser att ingenting av det politikerna försöker med fungerar. Och där är vi idag i västvärlden. Vi matas med budskapet att vi ska tro på oss själva, i takt med att den psykiska ohälsan, utanförskapet, segregationen och vårdköerna växer. Och så länge vi tror på oss själva, reflekterar vi inte det sanna ljuset, som är Jesus, och då förblir världen mörk.
Jag vill avsluta med detta bibelord:
Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket.” Matteusevangeliet 18:2–4
Kanske skulle vi kunna våga oss på att för ett ögonblick byta ut ordet barn mot spegel, för att förstå vad Jesus försöker säga.
Om ni inte omvänder er och blir som en [spegel] kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som [den här spegeln], han är den störste i himmelriket.
