”Likaså ska ni yngre underordna er de äldre. Ja, ni ska alla underordna er varandra och klä er i ödmjukhet. För Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.” 1 Petrusbrevet 5:5
Om du läser Bibeln från början till dess slut kommer du att märka något: Gud vill att vi ska vara ödmjuka. Vi är skapta att vara ödmjuka. Vi blev alltså inte till för att vi skulle upphöja oss själva och sätta oss själva högre än andra, utan vi blev skapta att underordna oss varandra, och framför allt underordna oss vår Skapare, Gud.
Ändå tror jag att detta är något som de flesta människor har svårt med, ja, även vi som är kristna. Viljan att roffa åt sig och ‘ha rätt’ är liksom inbyggd i vårt kött, och den är svår att stoppa. Vi tänker gärna på oss själva och bär oftast känslan av att ‘vilja ha mer’ och att ‘bli bättre’. Och även om det inte behöver vara något fel med att vilja ha något eller att bli bättre på något, så vill vi det ofta av egoistiska skäl: vi vill upphöja oss själva inför andra människor. Varför ska det vara så svårt att stoppa detta begär?
Syndafallet
Vi ska ta en titt på det tredje kapitlet i Första Moseboken:
”Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig.” Första Mosebok 3:1-7
När ormen frestade människan att börja synda så var det med ära och förstånd som han lockade. Han sa till människan att hon kunde bli som Gud ifall hon bara åt av den förbjudna frukten. Och som bekant föll människan för denna frestelse.
Man kan undra varför Gud inte skapade människan med ett så ödmjukt sinne att hon aldrig skulle kunna falla för ormens frestelse. Jag tror att det har att göra med att Gud vill att vi själva ska ta beslutet att ödmjuka oss inför Gud, och alltså inte att Gud ska ta det åt oss – och då kan Han ju inte skapa oss med ett sådant ödmjukt sinne att vi inte förmår att vara icke-ödmjuka. Men låt oss vara ödmjuka och konstatera att den ende som faktiskt vet är Gud själv.
Vår förebild och Gud
Hur som helst är det viktigt att vi förstår att vi är skapta att vara ödmjuka. Och den ödmjukheten ska påverka hur vi bemöter andra människor, likväl som vår relation med Gud. Vad det gäller ödmjukhet har vi den störste förebilden som existerar att följa, nämligen Jesus.
Han som var utan brist och som aldrig hade gjort något fel, Han som själv var Gud; Han valde att ta ditt och mitt straff på korset. Han klev ner på jorden för att bli föraktad och hånad av människor, förrådd av sina vänner, piskad och pinad under Pontius Pilatus, för att till sist dö på ett av de mest smärtsamma sätt man kan dö, upphängd på ett kors mellan två brottslingar. Och trots att Han hänger där under fruktansvärda smärtor, drar Han sig inte för att säga: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Och när den ene brottslingen ödmjukar sig och ber Jesus att tänka på honom när Han kommer till sitt rike, så visar Jesus sin nåd mot denne man, helt enkelt för att Han ödmjukade sig och satte sin tro till Jesus.
Det är denne Jesus som vi ska följa. Låt oss aldrig glömma vad Han har gjort för oss, och låt oss aldrig sluta vara ödmjuka, i kraft av Guds Helige Ande.
