Här om dagen, när jag läste i Apostlagärningarna, hittade jag ett fantastiskt ställe som gjorde mig glad.
Apostlarna blir förföljda
Det är tiden efter det att Jesus hade tagits upp till himlen, när apostlarna predikade evangeliet (att Jesus har dött för våra synder), och det är stor väckelse där de är. Översteprästen, (som inte tyckte om att Jesus fick sådan uppmärksamhet), och hans anhängare grep då apostlarna och satte dem i fängelse. Men den natten öppnade en Herrens ängel fängelsets portar, så att de blev fria igen. Och nästa morgon ställde de sig i templet och började undervisa igen.
När ledarna för tempelvakten tillsammans med översteprästen fick höra att apostlarna hade kommit ur fängelset blev de villrådiga och undrade hur detta hade kunnat gå till. Ledarna för tempelvakten gick och hämtade apostlarna igen.
Översteprästen frågade nu apostlarna: ”Befallde vi inte er uttryckligen att ni inte skulle undervisa i det namnet? Och se, ni har uppfyllt Jerusalem med er lära och ni vill dra över oss denne mannens blod.” Då svarade Petrus och apostlarna, i korthet, något mycket klokt som vi behöver lära oss av: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”
När Petrus och apostlarna hade talat klart, blev rådsmedlemmarna ursinniga och ville döda dem. Men en kille i Stora rådet lyckades övertyga dem om att, ifall det skulle vara så att allt detta (väckelsen och alla undren och tecken) inte var av Gud, utan ett verk av människor, så skulle det rinna ut i sanden av sig självt.
Nu nöjde de sig med att piska apostlarna, och förbjuda dem att tala i Jesu namn. Men det var alltså ingen liten örfil de fick, utan säkert en rejäl omgång. När de sedan gick ut från Stora rådet, står det som gjorde mig så glad:
”Och de gick från Stora rådet, glada över att de ansetts värdiga att lida vanära för hans namns skull.”
Vilka förebilder, va? De var glada för att de hade fått lida för Jesu skull. Är det inte fantastiskt? Vilken kärlek till Gud! Vi i Sverige har nog ofta den synen, att om vi får lida för Guds skull, så är livet riktigt dåligt. Fy, vad hemskt att behöva lida för sin tro! Men Bibeln vittnar om något annat, att om vi får lida för Guds skull, så ska vi vara glada för det, för vi får lön för det i himmelen! Jesus säger till och med att vi ska jubla!
”Saliga är ni, när människorna hånar och förföljer er och lögnaktigt säger allt ont emot er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. Ty så förföljde de profeterna som var före er.” Matteusevangeliet 5:11-12
Glädjen
Med detta vill jag inte säga att förföljelse av kristna är av godo. Men när vi blir förföljda för Guds skull, då säger Jesus till oss att vi ska vara glada. Vi behöver alltså inte hänga läpp, för att folk är taskiga mot oss för vår tro! Och ska vi vara riktigt seriösa, så vet vi aldrig vad som kan hända i framtiden. Vi som är kristna kan tvingas dö som martyrer. Men då ska vi inte krypa ihop i fosterställning, och undra vem som kan rädda oss. Gud har ju redan sagt att han kommer att rädda oss! Och Jesus har redan lidit så mycket mer än vi någonsin kommer att göra, för vår skull. Så låt oss ha apostlarna som förebilder i detta, och be om att få ett hjärta som gläder sig när vi får lida för Guds skull.
”Ty vad är det för berömvärt om ni är tåliga när ni blir slagna för era försyndelser? Men om ni har tålamod, då ni lider för goda gärningars skull, då är det nåd från Gud. Ty till detta blev ni kallade, eftersom också Kristus led för oss och lämnande oss en förebild, för att ni skall följa efter i hans fotspår.” Petrus Första Brev 2:20-21
Om ni vill läsa kapitlet om hur apostlarna fick lida, så står det i Apostlagärningarna 5.
