Redan som liten grabb hade jag en inneboende lagiskhet som ibland kunde träda fram på märkliga sätt. När jag var i tioårsåldern hade jag till exempel fått för mig att allt jag bad till Gud i mina morgonböner och aftonböner (som för övrigt var obligatoriska), var jag tvungen att mena till hundra procent från mitt hjärta. Mina böner till Gud blev allt mer ansträngda och svåra att ta sig igenom. Ibland ledde de mig till förtvivlan och under en period tyckte jag att det var så jobbigt, att jag slutade be aftonbön.
Vi snabbspolar 10 år fram i tiden. Jag är då 20 år, nygift och ska precis flytta hemifrån. Lagiskheten har inte gjort mycket väsen ifrån sig de senaste åren. Men nu, precis som jag nått toppen av mitt glädjeberg, får den för sig att blossa upp värre än någonsin. Plötsligt var det som om någon drog undan en matta under mina fötter och jag landade hårt på lagiskhetens kalla golv. Det blev starten på den process som jag i skrivande stund (11 månader senare) ännu inte är färdig med.
Det ska sägas att jag länge inte förstod att det var någon form av tvångsmässig lagiskhet som var mitt stora problem. (Jag förstår idag att den antagligen är kopplad till någon form av tvångstankar.) Men jag märkte att tankar började dyka upp i mitt huvud som för de flesta normalt tänkande människor måste anses märkliga. ”Hur kommer det sig att mina känslor inte alltid är hundra procent grundade i sanning?” Eller: ”Varför blir vår tro påverkad av andra saker än verifierbara fakta?” Blotta tanken på att vi var så känslostyrda och operfekta gjorde mig förskräckligt rädd.
För att göra en lång historia kort så mynnade alla tankar och känslor ut i att jag började förstå att det vilade ett starkt tvingande krav över mitt sinne att vara totalt förankrad i sanning, att tänka perfekt och i slutändan att agera perfekt. Om jag upptäckte något fel hos mig själv – exempelvis att jag tänkte på fel sätt, kände på fel sätt, var driven av fel motiv eller blev påverkad att tycka något av fel anledning – så kände jag en stark plikt att sätta stopp för det och förändra mig själv i egen kraft. Annars infann sig en stark känsla som kan liknas vid känslan att vara förlorad mitt ute på ett öppet hav i en eka utan åror. Lagens krav rådde över mig med full kraft. Vi kan kalla det för lagisk perfektionism.
Så småningom insåg jag att denna lagiska perfektionism i sig inte alls var perfekt, och skratta gärna, men detta gjorde att jag upplevde ytterligare ett lagiskt krav att ta mig bort ifrån min lagiska perfektionism.
Till slut blev jag tvungen att kapitulera. Efter att ha läst några texter av C. O. Rosenius förstod jag vad Gud ville visa mig. Nämligen: Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom den helige Andes.
Jag blev dödad av lagen, som aposteln Paulus skulle sagt.
”En gång levde jag utan lag, men när budordet kom fick synden liv och jag dog. Det visade sig att budordet som skulle föra till liv ledde till död.” Romarbrevet 7:9–10
Jag började förstå hur hopplöst genomdränkta av syndens natur vi alla är! Och att Guds lag inte endast kräver av oss att vi agerar perfekt, utan även att vi agerar perfekt av rätt motiv. Du kan läsa om detta i Jesu bergspredikan. (Matt 5–7)
Att låta bli att ljuga klarar människan av i egen kraft. Att inte stjäla är en självklarhet för de flesta, även de som inte är pånyttfödda. Otrohet och mord går det också att hålla sig borta från utan att vara driven av den helige Ande. Men försök hålla dig borta från ovanstående synd – inte på grund av rädsla för andras åsikter om dig, inte på grund av rädsla för Guds dom och inte heller för att du vill kunna berömma dig själv. Försök att hålla Guds lag och göra det i kraft av att du med hjärtat uppfyller de två största buden du fått från Gud, nämligen att du ska älska Herren av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.
Det går inte. Du kan anstränga dig hur mycket du vill, men det kommer antagligen bara leda till att du blir frustrerad och på så sätt kväver den lilla kärlek som faktiskt bor inom dig.
Ingen stund på dagen är du så helig att du älskar Gud av hela din kraft. Du är ljusår ifrån! Och så länge du försöker göra det i egen kraft så gör du bara saken värre. Att göra det är att likna mig för 10 år sedan, när jag försökte tvinga mig själv att be från mitt hjärtas djup. Tvånget att be från hjärtats djup blev mitt största hinder att göra just det.
Vi är med andra ord totalt oförmögna att förbättra våra hjärtans tillstånd.
Endast Gud kan göra något åt saken. Tänk om vi ville förstå att det är detta som är det stora syftet med lagen, att ödmjuka oss såpass att vårt självrättfärdiga, egocentriska jag, dör!
Rosenius uttrycker det bra (på gammaldags svenska):
”Lagen eggade striden med idkeligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog att dess mer matta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: synden ”förförde mig och dödade mig genom budordet”. Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, ”död”.”
Idag är jag djupt tacksam att Gud lät mig känna lagens krav så starkt över mig att jag till slut tvingades kapitulera, erkänna mig besegrad, dö och överlåta ansvaret till Gud.
