Idag ska jag skriva om något som det pratas om alldeles för lite nu för tiden: ”kraften” av att ha andlig nöd. Jag tror att vi behöver mer nöd, och jag ska förklara vad jag menar med det.
Vad bryr vi oss om?
Vi människor har förmågan att inte bry oss särskilt mycket om det vi borde bry oss om, och istället bry oss desto mer om det vi inte borde bry oss mycket om. Är det någon mer än jag som känner igen sig i det? Vi kan till exempel göra det fullständigt banala att bry oss mer om hur vi ser ut än om alla människor som svälter och inte har någonstans att bo i världen. Vi har väldigt lätt att bli likgiltiga inför det som inte drabbar vårt ego och det är tyvärr mänskligt; en konsekvens av att vi lever i en fallen skapelse.
Därför tror jag att vi behöver hjälp från Gud att bry oss mer om det vi borde bry oss om. Vi behöver be Gud om hjälp att exempelvis inte kunna gå förbi en tiggare som är i nöd, utan att själva få nöd för den människan. Ja, sanningen är ju att vi lever i en värld som är full av kaos. Väldigt många människor är i nöd världen över, och tänk så många människor som ännu inte har fått höra evangeliet om Jesus och blivit frälsta. Tar du en titt på nyheterna så ser du att världen definitivt inte är påväg åt rätt håll, och att det råder ett större kaos nu än vad det gjorde för bara några år sedan.
Andlig nöd – inte mänsklig oro
Vi behöver förkrossas av det som Guds hjärta blir förkrossat av! Nu vill jag säga att det är skillnad på ‘mänsklig oro och smärta’, och ‘andlig förkrosselse och nöd’. Mänsklig oro och smärta är till exempel: prestationsångest, kontrollbehov, oro inför prov, panikångest och andra eländigheter som inte kommer från Gud. Nej, frid vill Gud ge oss.
Men en ‘andlig förkrosselse’ är något annat. Den är motsatsen till andlig apati och likgiltighet, och den leder oss till Gud samt liksom manar oss att be. Vi kan se ett exempel i Bibeln där Jesus fick en slags andlig nöd:
”Och när han kom närmare såg han staden och grät över den, och sa: Om åtminstone på denna din dag, också du, hade förstått vad som tillhör din frid! Men nu är det dolt för dina ögon. För den tid ska komma över dig, när dina fiender ska kasta upp en belägringsvall runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla sidor. Och de ska slå dig och dina barn i dig till marken, och de ska inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte kände den tid då du var besökt.” Lukasevangeliet 19:41-44
Jag har märkt en sak: Det är mycket lättare att be för någonting som jag har nöd för, än för något som jag inte har nöd för. Den andliga nöden manar mig på något vis att be, och får mig att förstå hur viktigt det är att göra det. Jag tror att vi behöver vända oss till Gud och våga säga: ”Gud! Ge mig nöd för det som jag borde ha nöd för.” Det är kanske motbjudande att göra, för vi människor vill oftast inte ha med nöd att göra. Men den andliga nöden är nödvändig och känns inte på samma sätt som vår mänskliga oro gör. Så här skriver David i Bibeln:
”Slaktoffren gläder dig inte, annars skulle jag ge dig sådana, brännoffren tycker du inte om. Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.” Psaltaren 51:18-19*
* Citat ur Svenska Folkbibeln ’98
