Till uppståndelsens försvar

Ämnet för detta inlägg är apologetiskt. Syftet med apologetik är att försvara den kristna tron med logiska och vetenskapliga argument. Har du aldrig tidigare funderat över denna fråga, får du tillfälle att göra det nu: Vad finns det för historiska skäl att tro att Jesus uppstod från de döda?

Till att börja med kan vi konstatera att så gott som alla historiker är överens om att Jesus faktiskt dog genom korsfästning. De som studerar forntida historia är vanligtvis glada om de har en eller två källor som bekräftar ett sådant faktum. När det gäller Jesu korsfästelse har vi, förutom de vittnesmål som finns i Nya Testamentet, fem utombibliska källor som bekräftar att Jesus blev korsfäst.

När det sedan kommer till frågan om Jesus uppstod från de döda eller inte, vill jag börja med att uppmärksamma er på det korta tidsspann som är emellan Jesu död och det att vi har bekräftelse på att historien om Jesu uppståndelse var vida spridd. I 1 Kor 15, som dateras till ungefär 20 år efter Jesu död, kan vi läsa den trosbekännelse som apostlarna förkunnade, där det tydligt står nedskrivet att Jesus dog och uppstod igen på tredje dagen. Detta talar emot att berättelsen om Jesu uppståndelse är en myt. Tiden det tar för en myt att utvecklas och utradera välgrundade sanna fakta är nämligen bra mycket längre. Historikern A. N. Sherwin-White menar att inte ens två generationer är tillräckligt med tid. Det faktum att vi kan ta del av väldigt tidiga vittnesmål om Jesu uppståndelse är ett starkt argument för uppståndelsens trovärdighet.

Den andra jag vill belysa är att vi med stor sannolikhet kan veta att graven faktiskt var tom, tidigt i gryningen den första påskmorgonen. Det kanske starkaste beviset för det är judarnas svar på apostlarnas vittnesmål om den tomma graven. Det var inte att helt enkelt gå till graven och plocka fram den döda kroppen och öppet visa för apostlarnas följare. Istället sade de: ”Apostlarna har stulit kroppen medan vi sov.” Detta kan vi läsa om i Matteusevangeliet 28. Det finns även utombibliska källor som bekräftar att denna förklaring cirkulerade så sent som år 200. Och hade det inte varit dåraktigt av författaren till Matteusevangeliet att sprida ryktet att judarna svarade på detta sätt, om de faktiskt inte gjorde det?

Något annat intressant är att evangelisterna i Nya Testamentet säger att de första att bevittna den tomma graven var kvinnor. Låt mig i sammanhanget nämna att kvinnor vid den här tiden, i detta område, ansågs vara värdelösa vittnen. Kvinnor fick inte lov att vittna vid rättegångar – deras vittnesmål ansågs inte trovärdiga. Hade det nu varit så att apostlarna hittat på historien om Jesu uppståndelse så hade det varit djupt otaktiskt att som belägg för detta presentera kvinnliga vittnesmål. Det hade varit att be om att bli utskrattad. Att apostlarna ändå valde att återge detta i evangelierna utgör därför ett bevis för att historien inte är påhittad.

Det sista jag vill nämna är apostlarnas villighet att offra sina liv för budskapet att Jesus uppstått. Att förkunna detta budskap vid den här tidpunkten var förenat med livsfara och många av de första apostlarna fick lida martyrdöden. Detta vittnar om att apostlarna inte var ute efter egen vinning när de predikade evangeliet. Snarare vittnar det om att de med egna ögon sett Jesus uppstånden och därefter inte kunde hålla tyst om det. De var villiga att offra allt: familj, pengar, bekvämligheter – ja, till och med sina liv.

Låt mig slutligen, lite retoriskt, fråga: Vad krävs för att du skulle göra detsamma?

Tanken att vi inte är Gud blir alltmer kontroversiell

Den mänskliga tendensen till självcentrering och egoism är välkänd bland filosofer, teologer och psykologer. Inom ateismens och naturalismens förklaringsmodell för människans tillkomst görs till och med gällande att människans strävan efter sitt eget bästa är vad som ligger till grund för hennes utveckling. För naturalisten förefaller därför tanken att just vi som lyckats överleva är de varelser kring vilka allting kretsar mycket logisk.

Tanken att någon annan, högre makt, skulle ha rätt att diktera villkoren för ens liv framstår för naturalisten som främmande och motbjudande. Och idéen att det i själva verket är någon annan som förtjänar allt beröm och all ära förefaller om möjligt ännu vidrigare.

Därav kan naturalisten enbart acceptera de idéer som dels inte strider mot naturalismens fundament: att inga övernaturliga förklaringar för världens gåtor är relevanta, dels inte låter någon utommänsklig auktoritets åsikt vara mer värdefull än den mänskliga individens egen – så länge det inte finns andra individers intressen som hamnar i kläm av den första individens intressen. I det senare fallet tvingas naturalisten göra avsteg från sitt trossystem och låna tankar från in en teistisk världsbild om att idéer och handlingar måste kunde värderas objektivt och absolut. Absoluta värden är annars inget som under logikens lagar ryms inom den naturalistiska världsbilden, eftersom den ju inte har någon högre entitets auktoritet att understöda sina absoluta värden med.

I takt med att den naturalistiska världsbilden har vunnit mark de senaste plus femtio åren, har tanken att människan inte är Gud blivit alltmer kontroversiell. Förändringen har inte skett över en natt, utan långsamt har vi avvant oss vid idéen att vi behöver förhålla oss till någon högre makt än oss själva.

Till en början var nog folk i allmänhet mer villiga att i brist på annan yttre auktoritet tillskriva naturen en slags auktoritativ förmåga att diktera livsvillkoren för oss, men efterhand har även den auktoriteten fått ge vika för människans intressen – troligen eftersom den förlorar sin uppenbara behörighet att diktera några villkor samma stund som människan funnit ett sätt att överkomma naturens begränsningar. Plötsligt finner vi att föreställningen att kön är något man kan välja själv blivit allmänt accepterad, och att vilka som ska få lov att ”skaffa” barn inte längre begränsas av naturlagarna.

Låt oss erkänna att det är ett historiskt experiment vi håller på med. Aldrig tidigare har vi lekt så mycket med naturlagarna.

Världens motstånd mot Gud är dock egentligen inte så mycket att förvånas över. Skriften har redan meddelat att världen är under den ondes våld. Nu börjar dock ovanstående idéer vinna alltmer mark även i den kristna församlingen. Det är mer alarmerande. Många församlingar är inte längre lika intresserade av att låta Guds ord vara sitt rättesnöre, utan tar sig friheten att själva diktera villkoren för skapelsen.

Som jag ser det är det bara en tidsfråga innan vi börjar se riktigt allvarliga konsekvenser av detta. I samma stund vi vänder Guds skapelseordningar ryggen får vi skapelsen emot oss. Den som har öppna ögon ser det redan nu.

Varifrån kommer kraften till omvändelse?

Du som varit kristen ett tag känner kanske igen dig i att det inte alltid känns lika enkelt att följa Gud. I dessa stunder är det lätt att vilja kompensera för det med egen kraft. Kanske känner du att du borde ta dig i kragen, och efter att ha försökt med detta av all din kraft infinner sig måhända en frustration över din maktlöshet.

I det läget behöver du ställa dig frågan: Varifrån kommer kraften till efterföljelse?

Som barn funderade jag över varför det inte går att lyfta sig själv. I vuxen ålder är svaret naturligtvis uppenbart, nämligen att det behövs en extern kraft för att övervinna gravitationen. Att samma princip gäller i den andliga världen är svårare att ta till sig. Anledningen till det är nog bland annat att vi tillräknar oss den kraft till efterföljelse som vi trots allt har som vår egen, oaktat att den i själva verket kommer från Gud och strömmar ut från honom utan att vi märker så mycket.

Att förstå sin egen hjälplöshet är viktigt! För så länge du tror att det i dig själv finns en källa till godhet så är det naturligt att också gå till sig själv för att hämta av det goda ur den källan. Men så har inte Gud skapat dig. Av jord är du kommen och jord ska du åter bli. Den goda kraften som finns i dig har sitt ursprung i Gud och du har den endast till låns. Din uppgift är att reflektera den likt månen reflekterar ljuset från solen.

I samma stund människan gav sig på försöket att skaffa sin egen källa till godhet var syndafallet ett faktum. Att döma av bibeltexten tycks det ha varit en lätt match för satan att få människan på fall. Det var inte svårare än att fresta människan med att hon själv kunde bli lik Gud med kunskap om gott och ont. Och för den frestelsen föll människan som en fura. Samma frestelse bor således kvar i våra hjärtan idag. Vi vill bli som Gud och bära vår egen godhet och ära. Tanken att det i själva verket är Gud som förtjänar all ära och den enda som är god finner människan i sin köttsliga natur både främmande och provokativ. Vår värld cirkulerar kring oss själva och om Gud vill ta åt sig av vår ära så är han inget annat än egoist.

Så kraften till omvändelse och efterföljelse finns alltså att hämta hos Gud. Skriften talar ofta om att lagen leder till andlig död snarare än till omvändelse. Bland annat kan vi läsa följande i Andra Korintierbrevet:

”En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.” 2 Kor 4-6

Har du kommit så långt att du accepterat din egen oduglighet och insett ditt behov av Guds kraft infinner sig troligen nästa fråga: Hur får jag del av denna kraft?

Det korta svaret är genom att vara med Gud. I Guds närhet får du del av Guds skapandekraft som förvandlar ditt hjärta och gör dig mer lik honom. Den du tillbringar tid med blir du lik. Guds godhet smittar av sig. Viktigt för din relation med Gud är att du dagligen läser hans ord, Skriften, att du ständigt går bedjande fram och att du regelbundet firar gudstjänst med kristna bröder och systrar. Utöver det kan du söka Gud i nattvarden och genom att lyssna till god predikan, som skapar tro.

Avslutningsvis några ord av den store väckelsepredikanten Charles Spurgeon:

”Helgelse växer ur tron på Jesus Kristus. Kom ihåg att helighet är en blomma, inte en rot; det är inte helgelse som frälser utan frälsningen som helgar.”

 

Guds lag är av ett annat slag

Predikan i Bohus Pingstkyrka 28/7–2019

Idag vill jag beröra ett ämne som vi inte talar om jätteofta, nämligen Guds lag. Jag vill försöka besvara frågan: Vad är syftet med Guds lag? Och med Guds lag menar jag inte endast de tio budorden, utan alla former av krav som Gud ställer på vår rättfärdighet.

Svaret på frågan kan tyckas självklart. Är det över huvud taget värt att ställa frågan? Har inte Guds lag samma syfte som Sveriges lag, dvs att hindra oss från att göra det som är ont?

Nja, det är i vart fall inte lagens primära syfte, vilket vi snart ska se.

Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.  Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett. Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket. För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariséernas, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt 5:17–20)

Vi kan börja med att konstatera att Jesus inte har kommit för att upphäva lagen. Inte en minsta prick i lagen ska förgås, säger han. Och sedan säger han, något oroväckande, att om vi ska komma in i himmelriket, måste vi hålla lagen långt bättre än fariséerna.

Vi fortsätter läsa.

Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du ska inte mörda, och Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som blir vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger ’idiot’ till sin broder är skyldig inför Rådet, och den som säger ’dåre’ är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. (Matt 5:21-22)

Ni har hört att det är sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Den som ser med begär på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. (Matt 5:27-28)

Akta er för att göra era goda gärningar inför människor, för att bli sedda av dem. Då får ni ingen lön hos er Far i himlen. När du ger en gåva ska du inte basunera ut det, så som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att bli ärade av människor. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör. Då ges din gåva i det fördolda, och då ska din Far, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6:1–4)

Nämen käre Jesus, hur har du tänkt dig att detta ska gå till? Det tycks som att ribban ligger kilometervis högre än vad en normalbegåvad kristen klarar av. Vad hände med att vi är frälsta av nåd genom tro?

Vad Jesus gör här är att dra lagen till dess yttersta spets. Han säger att det inte är tillräckligt att göra rätt sak, utan vi måste göra rätt sak av rätt anledning. Gud ser hjärtat bakom våra gärningar. Om du ger bort dina pengar är det inget värt inför Gud, ifall ditt syfte med att ge bort pengarna är att bli ärad av människor. Det räcker heller inte att du avstår att ligga med andra än din egen partner, om du i hjärtat helst skulle vilja göra just det. Och det är inte tillräckligt att avstå mord, om ditt hjärta drivs av samma kraft som en mördares, nämligen vrede.

Gud vill inte endast att vi avstår orättfärdighet. Han vill även att våra hjärtan ska genomsyras av hans kärlek, så att till och med motiven bakom våra goda gärningar är rena. Och för att säga det rätt ut: Du klarar inte av detta. Du är helt körd.

Men varför säger då Jesus på detta sätt, att vår rättfärdighet måste överstiga fariséernas ifall vi ska bli frälsta? Jo, hans poäng är inte att ”nu får ni minsann ta er i kragen och helga på här lite ifall ni vill komma in i himmelriket”. Utan vad han försöker säga är snarare: ”Tror ni verkligen att ni klarar av att bli rättfärdiga i egen kraft?”

Vad ska vi då säga? Att lagen är synd? Verkligen inte! Men det var först genom lagen som jag lärde känna synden. (Rom 7:7)

Här får vi en ledtråd till vad som är lagens syfte. Lagen får oss att lära känna synden. Och för att förstå vad Paulus menar med att lära känna synden fortsätter vi läsa.

Jag hade inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär.  Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Utan lag är synden död. En gång levde jag utan lag, men när budordet kom fick synden liv och jag dog. Det visade sig att budordet som skulle föra till liv ledde till död. Synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. (Rom 7:7–11)

Här säger Paulus något mycket intressant, som jag tyvärr tror det är ganska få i Kristi kropp som på riktigt har greppat, nämligen att lagen inte bär på någon kraft att göra våra hjärtan mer rättfärdiga. Återigen: Lagen bär inte på någon kraft att göra våra hjärtan mer rättfärdiga.

Och inte nog med det (!!), Paulus säger till och med att det blev värre när vi fick lagen!

Det visade sig att budordet som skulle föra till liv ledde till död. Anledningen till det är att våra mänskliga hjärtan är så genomruttna av synden, att till och med Guds heliga lag spär på vår längtan att fortsätta synda.

Visst är det lite märkligt att så fort vi får ett krav över oss att göra någonting eller låta bli någonting, så blir det så mycket svårare att göra det.

Vi kan ju se denna princip extra tydligt på barn. Säger man till ett barn att ”du får inte leka på isen”, så har man genast planterat ett begär i dem att leka på isen. Det kan hända att det är det säkraste sättet att få dem att just leka på isen.

Hur många av er har någon gång sagt till er själva att denna natt måste jag verkligen se till att sova, för att sedan gå och lägga er och med det samma börja skruva på er. Och efter att ha legat ett tag tänkt att, ”nej, nu har jag legat vaken alldeles för länge, nu måste jag verkligen somna”. Och ju mer ni sa till er själva att somna, desto svårare blev det att somna.

Ungefär så fungerar vi människor när vi hör Guds lag, och inte har någon hjälp från den helige Ande. När vi hör att vi inte får ha sex innan äktenskapet blir vi ännu mer sugna på att ha sex innan vi gift oss. När vi hör att vi ska gå ut och göra alla folk till lärjungar slutar det oftast med att vi mest sitter med dåligt samvete och säger: ”Ja, vi borde nog ta tag i det här snart och gå ut”, men så fort Gud ger oss en möjlighet att vittna slår alla bromsar i och allt inom oss skriker ”nej!”.

Visst, vissa av er som är lite mer disciplinerade kanske kan följa lagen så pass bra i egen kraft att ni kan låta bli att ljuga, eller ha ihjäl någon i onödan. Men ni kan inte i egen kraft förändra era hjärtans drivkraft, eller motiven bakom era gärningar. Ni kan inte få era hjärtan att bli mer givmilda. Vad ni kan göra är att få er själva att ge bort mer pengar. Det är inte svårare än att intala sig själv att man hamnar i helvetet om man inte ger mer. Men ni kan inte ge mer pengar av glädje, som Bibeln säger att vi ska göra.

Och ni kan framför allt inte utföra det bud som Jesus säger står över alla, och som är grunden för alla andra, nämligen att vi ska älska Gud av hela våra hjärtan och hela våra förstånd. Och sedan dessutom älska vår nästa som oss själva. Där tar det stopp även för de mest militäriskt disciplinerade.

Så fort vi har ett krav över oss att vi måste göra någonting, vill vi slippa. Eller göra minsta möjliga. Var går gränsen för godkänt, frågar vi då?

Paulus uttrycker detta såhär: ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv.”

Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott. Har då det som är gott blivit min död? Verkligen inte! Det var synden, för att den skulle avslöjas som synd. Den vållade min död genom det som är gott, för att synden genom budordet skulle avslöjas som synnerligen syndig. (Rom 7:12–13)

Här avslöjar Paulus hela hemligheten med lagen. Lagens syfte är inte att vi ska bli rättfärdiga genom den, utan att vi ska förstå att i oss själva bor ingenting gott, och att utlämnade till oss själva är vi helt chanslösa.

Och vän av ordning undrar kanske då varför Gud gör på detta märkliga sätt. Det framstår ju i hela Gamla testamentet som om lagen är vägen till frälsning. Och sedan visar det sig att den inte alls leder till frälsning, utan tvärt om till större synd.

Jag tror att vi finner en ledtråd i Första Mosebok. Låt oss gå tillbaka till Edens lustgård.

Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” (1 Mosebok 3:1–5)

Vad gör ormen? Vad har han för knep för att få människan på fall? Jo, han säger att om ni äter av denna frukt så kommer ni själva kunna bemästra konsten att skilja mellan gott och ont. Fram till nu hade människan nöjt sig med att i sig själv inte äga någon godhet, utan endast reflektera Guds godhet. Hon hade nöjt sig med att vara en spegelbild av det ljus som Gud lät lysa över människan. Och det ormen nu lockar med är att ni kan göra er av med Gud och bli självständiga. Ni kan bli era egna Herrar. Och det tilltalade uppenbarligen människans kött redan då.

Vi fortsätter läsa:

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken. (1 Mosebok 3:6–7)

När nu människan i sitt högmod antagit sig projektet att i sig själv vara god, är det precis som att Gud säger: ”Okej då, som ni vill. Det här är vad som krävs av er för att bli rättfärdiga.” Och så ger han sitt folk lagen.

Därefter försöker Guds folk att hålla Guds lag genom hela Gamla Testamentet, och det visar sig att de inte ens lyckas hålla sig till rätt Gud. Antagligen bl. a. eftersom budordet de fått att de bara fick ha en Gud, väckte begäret i dem att ha trettio gudar till.

Hela GT handlar om ett folk som avfaller och sedan vänder sig tillbaka till Gud, gång på gång. Först blir det avfall, och på avfallet följer svåra tider. Under de svåra tiderna vaknar folk till liv igen och det blir väckelse. Och när folket vänt tillbaka till Gud igen får de del av hans välsignelser igen. Sedan blir folket högmodigt av välsignelserna, eftersom de glömmer bort honom som gav dem välsignelserna, och så blir det avfall och svåra tider. Och sådär håller det på. Gång på gång på gång.

Men sedan händer något fantastiskt, som redan profeterna i Gamla Testamentet vittnar om. Gud sänder sin Son till vår jord för att dö för vår synd. Och han sänder oss sedan sin hjälpare, den helige Ande.

Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så ska ni få bo i det land som jag gav era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud. Jag ska frälsa er från all er orenhet. (Hesekiel 36:26–29)

Nu bryts lagens förbannelse över mänskligheten. Den helige Ande är utgjuten. Nu är det inte längre upp till människans hjärta att hålla sig borta från orättfärdighet, utan vi har ett helt nytt utgångsläge att jobba utifrån.

För det första har nu Jesus har redan tagit det straff som du förtjänar för dina synder, så du behöver inte frukta för syndens konsekvens något mer. Du får vila som ett barn i hans famn.

Detta är viktigt, eftersom det ger dig möjligheten att göra rätt sak av rätt motiv, just som Jesus i bergspredikan förklarade att du skulle göra. För så länge du drivs av fruktan för att din synd ska leda till ett straff, så kommer du inte i första hand att undvika synden på grund av att du älskar Gud och av hjärtat vill göra det som är rätt, utan du kommer att undvika synden eftersom du är rädd för straffet. Ser du skillnaden? Jag vill ju inte att min fru ska vara trogen mot mig av anledningen att hon är rädd för att jag ska slå henne ifall hon skulle gå och vara otrogen. Utan jag vill att hon ska vara trogen mot mig för att hon älskar mig.

Därför är det inte helt rent inför Gud att drivas av rädsla. Johannes uttrycker saken såhär i sitt första brev:

Så har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi har frimodighet på domens dag. För sådan han är, sådana är också vi i den här världen.  Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss. (1 Joh 4:17-19)

När vi nu vet att Gud älskar oss i befintligt skick och att han inte straffar oss när vi faller i synd, så kan vi göra det som är rätt, inte av rädsla utan helt enkelt för att vi älskar honom. Eftersom han har älskat oss först.

Detta ska dock inte förväxlas med en sund Gudsfruktan. Jesus säger faktiskt att vi ska frukta för honom som har makt att slänga oss i helvetet. Det måste finnas ett sunt konsekvenstänk.

Men låt inte rädslan bli din drivfjäder.

Och för det andra har du fått den helige Ande till hjälp. Du slipper försöka få ditt hjärta att bli mer givmilt i egen kraft, och i stället får du låta Anden förvandla dig. Detta kan vi läsa om i Galaterbrevet.

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen.  Lyssna! Jag, Paulus, säger er att om ni låter omskära er, kommer inte Kristus att vara till någon hjälp för er.  Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen.  Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden. Vi däremot väntar i Anden genom tron på den rättfärdighet som är vårt hopp. (Gal 5:1-5)

Och vidare:

Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär.  Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill.  Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen.  Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike.

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden, låt oss då också följa Anden. Låt oss inte vara fåfänga, inte utmana varandra och inte avundas varandra. (Gal 5:16–24)

Ett av den helige Andes signum är att han förvandlar rättfärdighetens krav och börda till en glädje att göra det som är gott. Vilken gåva!

Det betyder dock inte att det aldrig kommer att ta emot i köttet att göra det som är rätt. Vi läste precis att köttet kämpar mot Anden. Men när du av Andens kraft låter Anden vinna den kampen, leder det till kärlek och glädje.

Nu är frågan: Har du förstått detta? Har du tagit detta till dig? Har du gett upp din egen kamp om att bli Guds superhjälte? I egen kraft kommer du inte längre än fariséerna, och Jesus underkände fariséernas gärning.

Det jag har talat om idag handlar inte om att sätta sig i ett hörn och lata sig. Det handlar naturligtvis inte heller om att ta lätt på synden. Synden är allvarlig och vi ska göra motstånd mot den. Utan det handlar om att inte försöka pressa fram en massa goda gärningar i egen kraft, för det leder ingen vart. Jo, i värsta fall leder det till högmod. Istället får vi arbeta tillsammans med den helige Ande, och helgas i den takt som han låter oss helgas i. Försök inte springa före Gud. Han har bättre tålamod än du. Men spring heller inte bort ifrån Gud, för då kan han inte utföra helgelsens verk i dig.

Är du bara villig att vandra Guds väg kommer Anden att leda dig in i ett allt mer helgat liv, steg för steg, där du på punkt efter punkt får se din egen egoism och med Andens kraft vända dig bort från den.

När du har förstått detta kan du dö från dig själv, för att uppstå med Kristus. Det är det som Paulus pratar om i början av Romarbrevet 7.

Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever? En gift kvinna är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Om hon ger sig åt en annan man medan hennes man lever, kallas alltså hon äktenskapsbryterska. Men om mannen dör är hon fri från lagen, och då är hon ingen äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man. (Rom 7:1–3)

Den man som Paulus här pratar om är lagen. Men om mannen dör är hon fri från lagen, läste vi.

Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp dödats från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Så länge vi levde i köttet var de syndiga begären som väcktes genom lagen verksamma i våra kroppar så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Nu står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst. (Rom 7:4–6)

O så viktigt att vi får stå i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla. För om du försöker göra tjänst inför Gud med bokstaven som enda vapen, kommer du att få kämpa dig fram, tyngd av din egen otillräcklighet.

Undvik det och ta emot den helige Ande.

Låt mig avsluta med detta bibelord:

Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, mitt ok är milt och min börda är lätt. (Matt 11:29-30)

Amen.

Människan i sig själv är inte god

Det är modernt att tro på sig själv. Att tro på sin egen godhet, sin egen rättfärdighet och sin egen glans. Det pratas mycket om självförverkligande – som om vi inte vore verkliga förrän vi förverkligat oss själva, vad nu det betyder. Mitt budskap idag är befrielse från denna lögn. Människan är i sig själv inte god.

Vi ska gå tillbaka till syndafallet, till Första Mosebok, kapitel 3.

Men ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på trädet mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, för då kommer ni att dö.” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” 

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken.
1 Mosebok 3:1–7

Syndafallet – vad hände?
Vad var det som hände i syndafallet? Vi kristna säger ofta att det var då all ondska kom in i världen. Och det stämmer väl på sätt och vis, men inte helt. För djävulen fanns ju faktiskt på plats i Guds skapelse redan före syndafallet, och han är knappast god.

Hur var det då med människan före syndafallet, var hon god? Ja, nu måste vi kanske skilja på äpplen och päron, för visst sa Gud att det han skapat var mycket gott, när han blickade ned på sin skapelse. Det var välbehagligt inför hans ögon, eftersom det var hans verk. Därför var det gott. Och är fortfarande.

Däremot hade människan då, liksom nu, i sig själv ingen inneboende godhet som kunde generera rättfärdighet. Låt oss vara ärliga, om människan i sig själv hade varit god, hade hon aldrig fallit för ormens listiga frestelse att hon kunde bli lik Gud om hon åt av frukten.

Så vad försöker jag säga? Jo, att den godhet som människan bar före syndafallet, var inte hennes egen godhet, utan hon bar på Guds godhet. Det tål att upprepas: Den godhet som människan bar före syndafallet, var inte hennes egen godhet, utan hon bar på Guds godhet.

Som en spegel
Tänk er en spegel och en lampa som lyser på spegeln. Spegeln reflekterar lampans ljus, men det är inte spegeln som är ljusets källa. Inte ens före syndafallet hade människan något ljus i sig själv, utan det ljus hon bar på var endast en spegelbild av Guds godhet. Jag är övertygad om att i sig själv var människan bara kött och blod även före syndafallet.

Så låt oss återgå till frågan, vad var det som hände i syndafallet? Ormen sa att: ”Gud vet att den dag ni äter av den [frukten] kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”

Han frestar dem att själva bli lampan. Att slippa nöja sig med att vara en enkel spegel som reflekterar lampans ljus, och istället bli lampan. Och människan föll i fällan. Vad som hände då var inte att ondskan kom in i världen, för den fanns där redan, utan att ondskan fick spelutrymme i människan och i skapelsen. Ondskan fick på så sätt makt i världen.

Gud utlämnade därmed människan till sig själv, till sitt eget kött, och sedan gav han henne lagen.

Varför lagen?
Varför gav Gud lagen till människan? Visste han inte redan att hon var fördärvad efter syndafallet? Jo, det visste han mycket väl, men det gjorde inte människan. Eftersom människan genom syndafallet trodde att hon kunde vinna en egen godhet, gav Gud människan lagen, vilken specificerar vad som krävs för att vara en god människa. Och lagens uppgift är att ta död på människans eget högmodiga kött och blod, som reser sig upp mot Guds ära, och alltså bevisa för henne att hon inte klarar sig på egen hand.

För jag hinner inte ens passera första budordet innan jag inser att jag är en hjälplös syndare. Och när lagen dödat mig, kan jag uppstå igen med Kristus och börja reflektera hans godhet. Detta står beskrivet i Romarbrevet 7.

Eller vet ni inte, bröder – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder över människan så länge hon lever? En gift kvinna är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. Om hon ger sig åt en annan man medan hennes man lever, kallas alltså hon äktenskapsbryterska. Men om mannen dör är hon fri från lagen, och då är hon ingen äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man. 

Den man som Paulus här talar om är alltså lagen, som dödar oss så att vi kan uppstå med Kristus.

Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp dödats från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Så länge vi levde i köttet var de syndiga begären som väcktes genom lagen verksamma i våra kroppar så att vi bar frukt åt döden. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi har dött bort från det som höll oss fångna. Nu står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens gamla tjänst.
Romarbrevet 7:1–6

Paulus går så långt som att han säger:

Dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli större.
Romarbrevet 5:20

Om vi tror vad Paulus säger, kan lagens uppgift omöjligen ha varit att göra människan rättfärdig.

Men så säger han också i samma vers, och här kommer den stora vändpunkten:

Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer.

Det är i Jesus som allt vänder tillbaka till Guds originaltanke. Vår rättfärdighet är tänkt att ligga i honom och inte i oss själva. Vi ska vara spegeln och Gud ska vara lampan.

Tänk så befriande att slippa vara lampan!

Nöj dig med att vara spegel
Det står att vi är rättfärdiga genom att vi tror. Och det är just detta som vi kan kalla för tro: att vi förstår att vi själva inte är lampan, utan att lampan är Jesus. Det är där Gud vill ha oss.

Jesus säger att vi ska förbli i honom, för utan honom kan vi ingenting göra. Det vill säga, ni själva har inget eget ljus, utan ni får nöja er med att reflektera mitt ljus.

När spegeln får för sig att den själv lyser och därför vandrar bort ifrån lampan i tron att den fortfarande lyser, får mörkret utrymmer i vår värd och vi får stora problem. När politikerna sedan ska försöka lösa dessa problem genom alla möjliga olika sorters åtgärder, växer missnöjet hos befolkningen, för den ser att ingenting av det politikerna försöker med fungerar. Och där är vi idag i västvärlden. Vi matas med budskapet att vi ska tro på oss själva, i takt med att den psykiska ohälsan, utanförskapet, segregationen och vårdköerna växer. Och så länge vi tror på oss själva, reflekterar vi inte det sanna ljuset, som är Jesus, och då förblir världen mörk.

Jag vill avsluta med detta bibelord:

Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Jag säger er sanningen: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som det här barnet, han är den störste i himmelriket.” Matteusevangeliet 18:2–4

Kanske skulle vi kunna våga oss på att för ett ögonblick byta ut ordet barn mot spegel, för att förstå vad Jesus försöker säga.

Om ni inte omvänder er och blir som en [spegel] kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som [den här spegeln], han är den störste i himmelriket.

5 anledningar att tro på Gud

I en kultur där allt färre tror att Gud finns, vill jag ge ett antal skäl till varför det är rationellt att tro på Gud. Vi som är kristna behöver bli bättre på att ge bra förklaringar till varför vi tror som vi gör. Dessa anledningar talar inte specifikt för kristendomen, utan endast för någon form av gudstro. Vi måste ju börja någonstans…

Anledning 1: Inget börjar existera utan orsak
Att inget kan börja existera utan orsak ses nog av de flesta människor som ett rimligt påstående. Vår logik och sunda förnuft säger oss att det till exempel inte plötsligt kan uppstå en elefant från ingenstans, utan orsak.

Det samma borde då gälla den materia som utgör universum. Den kan inte ha uppstått utan orsak. En del tycks vilja få det att verka som att ’big bang’ är orsaken till universums existens. Men det finns ett problem med det resonemanget. Big bang kan aldrig svara på frågan varför universum började existera, utan endast hur det gick till när materian (som man förutsätter redan existerade) omvandlades till planeter och solsystem. Personligen tror jag inte på big bang, men min poäng är att big bang inte duger som förklaring till vad som är orsaken bakom universum.

En vanlig invändning mot detta argument är att, om vi nu ska tro att allt som börjar existera har en orsak, måste rimligtvis även Gud ha en orsak. Men vi hävdar inte att Gud har börjat existera. Han har alltid existerat, vilket våra små jordiska hjärnor inte riktigt kan greppa. Någon kanske invänder att jag går utanför logikens ramar genom att säga så. Och ja, det är ju fördelen med att inte ha en fundamentalistisk naturalistisk tro, att det finns utrymme för en Gud som är större än vår jordiska logik. En annan skulle kanske hävda att universum också är evigt och alltså inte heller har börjat existera. Det är bara det att den moderna forskning som ateismen lutar sig mot, tyder på att universum faktiskt har börjat existera.

En del hard core-ateister har försökt göra gällande att ‘ingenting’ skapade allting. Detta svar tycker jag gör det tydligt att man saknar rimliga svar och tvingas dra till med här den typen av ologiska resonemang.

Anledning 2: Utan Gud finns inget rätt och fel
Någon lär ha sagt att om Gud inte finns så är allt tillåtet. Och det stämmer. Om det inte finns någon som har haft en tanke bakom skapelsen, hur kan man då hävda att det finns något som är rätt och fel?

Om Gud inte finns, vad finns då för anledning att tro att det till exempel är fel att våldta en annan människa? ”Jo, men det vill ju inte den personen vara med om”, invänder du kanske. Nej, men den som våldtar vill vara med om det. Om Gud inte finns, vad ger dig rätt att värdera personen som inte vill bli våldtagens vilja högre än den som vill våldta? ”Sunt förnuft”, säger någon. Men om Gud inte finns är ditt ”sunda förnuft” endast en restprodukt av evolutionen och syftar i grund och botten endast till din egen och din arts överlevnad. Om Gud inte finns, finns heller ingen som har skapat ditt ”sunda förnuft”. Hur kan du då lita till det, som om det vore någon med intelligens som hade skapat det?

En del hävdar att det är den kultur vi lever som definierar vad som är rätt och fel. Men det är ett obehagligt fundament att stå på. Det skulle ju innebära att nazismen var moraliskt försvarbar i 1940-talets Tyskland.

Många använder det så kallade teodicéproblemet som argument mot gudstro. Man säger då ungefär såhär: ”Hur kan det finnas en Gud när det finns så mycket lidande på vår jord?”. Man tycker att om det finns en Gud så kan han knappast vara god, med tanke på allt elände här på jorden, och om han inte är god så är det ingen idé att tro på honom, och därför blir slutsatsen att Gud inte finns.

Det argumentet skjuter dock sig självt i foten. För om det inte finns en Gud, så finns heller ingen objektiv moral. Och om det inte finns någon objektiv moral, så är det orimligt att gå till rätta med Gud och låtsas som att det fanns något rätt och fel. Är det rimligt att säga att Gud är ond om det inte finns något som är gott eller ont?

Nu är jag övertygad om att Gud är god trots att det finns lidande på jorden, men det är ett annat blogginlägg…

Anledning 3: Skapelsens skönhet
Skapelsens skönhet vittnar om Guds existens. Skapelsen är vacker. Och det är tydligt att det finns en plan bakom skapelsen. Det vore annars märkligt att allt passar så bra tillsammans, och att vi uppfattar världen som vacker.

Låt mig ta ett exempel. Vi utgår från att det inte finns en Gud, och det alltså är
evolutionen som ligger bakom människan. Vad evolverade först: hjärtat som pumpar runt ditt blod, blodkärlen som transporterar ditt blod, eller blodet?

När man ställer frågan på det sättet blir det så tydligt att det måste finnas någon som haft en tanke bakom alla olika pusseldelar som ska fungera tillsammans.

När du ser en vacker tavla, blir det tydligt för dig att det finns en konstnär som har haft en tanke bakom tavlan och målat den. Hur skulle annars något så genomtänkt kunna uppstå? Men när du ser på skapelsen, som är så enormt mycket mer komplex och genomtänkt än en tavla, hur kan du då tro att det inte finns en konstnär bakom den?

Anledning 4: Alla helanden och mirakler som sker
Det sker alldeles för många och stora mirakler för att kunna förklaras på naturlig väg. Jag kan själv vittna om flera personer som jag känner som har varit med om mirakulösa helanden i samband med förbön, som inte går förklara på naturlig väg. Och jag vet inte hur många helanden och mirakler jag har hört talas om som har skett utanför min bekantskapskrets.

Ifall det hade varit så att man hade hört talas om att något helande hade skett en eller två gånger i Afrika för 300 år sedan, kan jag förstå ifall man avfärdar det som hittepå. Men när det finns en sådan uppsjö av vittnesbörd, har jag svårt att förstå varför vissa åtminstone inte drar öronen åt sig och tar saken på stort allvar.

En del förklarar alla dessa helanden med att de orsakas av en så kallad placeboeffekt, dvs att kroppen botar sig själv endast i kraft av att den tror att den blir mirakulöst botad. Placeboeffekt existerar naturligtvis, men kan knappast förklara hur cancertumörer försvinner inom loppet av sekunder, eller lama människor återfår sin förmåga att gå.

Anledning 5: Utan Gud finns ingen mening med livet
Om Gud inte finns, finns heller inte någon som haft en värdefull plan med våra liv här på jorden. Och låt oss vara ärliga, då finns heller ingen egentlig mening med livet. Då består du i grund och botten endast av ett gäng atomer som på något märkligt sätt kan uppfatta saker och ting och känna känslor.

Inte heller finns något som, objektivs sett, kan tyckas vara vackert med att känna kärlek, för kärlek utan Gud är endast kemiska processer som sker i din kropp och som i grund och botten tjänar till din arts överlevnad.

”Men att det är jobbigt att tro att det inte finns någon mening med livet är inget bevis på att det finns en mening med livet”, säger någon. Det är sant. Men varför upplever du då att det borde finnas en mening med livet? Och varför upplever så många människor tanken på att det inte skulle finnas en mening med livet, som obehaglig?

Jag tror på ”något”. Räcker det?
Det är många som inte har något problem med att hålla med om det mesta jag skrivit hittills i denna artikel, men som ändå inte tror på en specifik gud. ”Jag tror på något”, är det många som säger. En del säger sig inte ha rätten att uttala sig om vem eller vad denne ”något” kan tänkas vara.

För mig känns det dock logiskt att tänka sig att den som har skapat människan och givit henne förstånd att resonera kring dessa ting, är intresserad av att ha en relation med henne. Alternativet är ju en gud som först skapar hela universum, jorden och människan, och sedan drar sig tillbaka för att betrakta skådespelet han just skapat. Och faktumet att människan har en inneboende drivkraft att söka efter en gud är också något som pekar på att Gud vill ha en relation med sin skapelse.

Om det nu är så att Gud vill ha kontakt med sin skapelse, så borde han på ett tydligt sätt ta kontakt med den. Och det tydligaste sättet att ta kontakt med sin skapelse är att tala till den. Och då har vi ungefär fyra stora religioner i världen kvar att välja mellan som hävdar att någon gudomlig makt har talat till mänskligheten. Kristendomen, judendomen, islam, och hinduismen (om nu den sistnämnda kan klassas som en religion).

Jag ska inte i denna artikel gå in på varför jag tycker att kristendomen utgör det absolut bästa och mest rimliga alternativet av dessa fyra. Min huvudpoäng här är att ge skäl till varför du inte bör nöja dig med att tro på något.

Slutligen
Om du tycker att dessa anledningar att tro på en gud äger någon slags relevans, så vill jag uppmana dig att inte bara tänka att ”det var intressant” och rusa vidare i livet. Om det är som vi kristna säger att det finns en Gud som vill ha en relation med dig och frälsa dig från evigt straff till evigt liv, så är detta den absolut viktigaste frågan i livet fundera över. Ett tips är att be en bön till Gud: ”Gud om du finns, så gör det tydligt för mig”.

Dödad av lagen

Redan som liten grabb hade jag en inneboende lagiskhet som ibland kunde träda fram på märkliga sätt. När jag var i tioårsåldern hade jag till exempel fått för mig att allt jag bad till Gud i mina morgonböner och aftonböner (som för övrigt var obligatoriska), var jag tvungen att mena till hundra procent från mitt hjärta. Mina böner till Gud blev allt mer ansträngda och svåra att ta sig igenom. Ibland ledde de mig till förtvivlan och under en period tyckte jag att det var så jobbigt, att jag slutade be aftonbön.

Vi snabbspolar 10 år fram i tiden. Jag är då 20 år, nygift och ska precis flytta hemifrån. Lagiskheten har inte gjort mycket väsen ifrån sig de senaste åren. Men nu, precis som jag nått toppen av mitt glädjeberg, får den för sig att blossa upp värre än någonsin. Plötsligt var det som om någon drog undan en matta under mina fötter och jag landade hårt på lagiskhetens kalla golv. Det blev starten på den process som jag i skrivande stund (11 månader senare) ännu inte är färdig med.

Det ska sägas att jag länge inte förstod att det var någon form av tvångsmässig lagiskhet som var mitt stora problem. (Jag förstår idag att den antagligen är kopplad till någon form av tvångstankar.) Men jag märkte att tankar började dyka upp i mitt huvud som för de flesta normalt tänkande människor måste anses märkliga. ”Hur kommer det sig att mina känslor inte alltid är hundra procent grundade i sanning?” Eller: ”Varför blir vår tro påverkad av andra saker än verifierbara fakta?” Blotta tanken på att vi var så känslostyrda och operfekta gjorde mig förskräckligt rädd.

För att göra en lång historia kort så mynnade alla tankar och känslor ut i att jag började förstå att det vilade ett starkt tvingande krav över mitt sinne att vara totalt förankrad i sanning, att tänka perfekt och i slutändan att agera perfekt. Om jag upptäckte något fel hos mig själv – exempelvis att jag tänkte på fel sätt, kände på fel sätt, var driven av fel motiv eller blev påverkad att tycka något av fel anledning – så kände jag en stark plikt att sätta stopp för det och förändra mig själv i egen kraft. Annars infann sig en stark känsla som kan liknas vid känslan att vara förlorad mitt ute på ett öppet hav i en eka utan åror. Lagens krav rådde över mig med full kraft. Vi kan kalla det för lagisk perfektionism.

Så småningom insåg jag att denna lagiska perfektionism i sig inte alls var perfekt, och skratta gärna, men detta gjorde att jag upplevde ytterligare ett lagiskt krav att ta mig bort ifrån min lagiska perfektionism.

Till slut blev jag tvungen att kapitulera. Efter att ha läst några texter av C. O. Rosenius förstod jag vad Gud ville visa mig. Nämligen: Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom den helige Andes.

Jag blev dödad av lagen, som aposteln Paulus skulle sagt.

”En gång levde jag utan lag, men när budordet kom fick synden liv och jag dog. Det visade sig att budordet som skulle föra till liv ledde till död.” Romarbrevet 7:9–10

Jag började förstå hur hopplöst genomdränkta av syndens natur vi alla är! Och att Guds lag inte endast kräver av oss att vi agerar perfekt, utan även att vi agerar perfekt av rätt motiv. Du kan läsa om detta i Jesu bergspredikan. (Matt 5–7)

Att låta bli att ljuga klarar människan av i egen kraft. Att inte stjäla är en självklarhet för de flesta, även de som inte är pånyttfödda. Otrohet och mord går det också att hålla sig borta från utan att vara driven av den helige Ande. Men försök hålla dig borta från ovanstående synd – inte på grund av rädsla för andras åsikter om dig, inte på grund av rädsla för Guds dom och inte heller för att du vill kunna berömma dig själv. Försök att hålla Guds lag och göra det i kraft av att du med hjärtat uppfyller de två största buden du fått från Gud, nämligen att du ska älska Herren av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.

Det går inte. Du kan anstränga dig hur mycket du vill, men det kommer antagligen bara leda till att du blir frustrerad och på så sätt kväver den lilla kärlek som faktiskt bor inom dig.

Ingen stund på dagen är du så helig att du älskar Gud av hela din kraft. Du är ljusår ifrån! Och så länge du försöker göra det i egen kraft så gör du bara saken värre. Att göra det är att likna mig för 10 år sedan, när jag försökte tvinga mig själv att be från mitt hjärtas djup. Tvånget att be från hjärtats djup blev mitt största hinder att göra just det.

Vi är med andra ord totalt oförmögna att förbättra våra hjärtans tillstånd.

Endast Gud kan göra något åt saken. Tänk om vi ville förstå att det är detta som är det stora syftet med lagen, att ödmjuka oss såpass att vårt självrättfärdiga, egocentriska jag, dör!

Rosenius uttrycker det bra (på gammaldags svenska):                   

”Lagen eggade striden med idkeligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog att dess mer matta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: synden ”förförde mig och dödade mig genom budordet”. Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, ”död”.”

Idag är jag djupt tacksam att Gud lät mig känna lagens krav så starkt över mig att jag till slut tvingades kapitulera, erkänna mig besegrad, dö och överlåta ansvaret till Gud.

Frid

Alla strävar efter den, men få finner den: friden. I ett samhälle där de flesta vill vara störst, bäst och vackrast. Och i en värld där människor dör i cancer och lidande tycks lura bakom varje hörn. Hur kan man här ha frid?

”Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.” Psaltaren 23:1-4

Gud ger dig frid
För den kristne finns ett svar. Han som skapade dig vill att du ska vila i honom, och Han vill att du ska veta att Han går med sina barn ända in i dödsskuggans dal. Du är Hans får och Han är din herde. Det är Han som ger dig ro. Det är Han som låter dig vila på gröna ängar, långt bortom prestationernas teaterland.

Bibeln talar om en frid som övergår allt förstånd. Jag har själv upplevt den. Den här hösten har varit lite tuffare för mig, och stundtals har ångesten flåsat mig i nacken. Men flera gånger har jag mitt i detta fått smaka en frid som kommit direkt från ovan. När jag som minst anat det och jag mänskligt sett borde känna som mest ångest, har den kommit som en varm filt kring mitt hjärta. Och Gud har hjälpt mig! Han har fört mig genom dödsskuggans dal närmare och närmare de gröna ängarna.

Förtrösta på Honom! Han är vägen, sanningen och livet som leder dig bortom graven till det eviga paradiset, där sorg inte mer ska finnas.

#MeToo och porren

Få människor har de senaste veckorna gått miste om hur stort problemet med sexuella trakasserier är i vår kultur. Kampanjen #MeToo har tydliggjort detta, och det är jag glad för. Frågan är hur många som funderat över varför det ser ut som det gör.

Tyvärr lever vi i ett samhälle där de flesta mer eller mindre tappat respekten för människans sexualitet, hur hårt det än låter. Sex är inte längre något som hålls högt och heligt, utan hör numer hemma lite varstans. Sex används i såväl marknadsföring som underhållning, och det är få som stannar upp och frågar sig vad detta gör med våra själar. Det kanske största problemet är internetporren, som har gillrat en fälla för majoriteten av alla unga killar, men även för de som är äldre och kvinnor.

Har du någonsin stannat upp och funderat över vad det är du tittar på när du ser på porr? För det mesta ser du framför dig hjälplösa unga kvinnor, vars kroppar blir utnyttjade som sexobjekt för porrindustrin och din njutning. Det finns få saker som är så djävulska och kvinnoförnedrande som pornografi. Nu vill jag ställa nästa fråga. Vem är det som i grund och botten finansierar detta? De som tittar på porr. Det är inte helt enkelt att svälja det. När du går in på en porrsida är du med och stöttar en industri som uteslutande sysslar med sexuellt kvinnoförtryck.

Därför vill jag utmana dig, vem du än är som tittar på porr. Har du den senaste veckan upprörts över att så många kvinnor blir sexuellt förtryckta? Sluta då stötta detta förtryck. Du ”taffsar” säkert inte på andra kvinnor mot deras vilja, och att våldta någon skulle du förhoppningsvis inte ens drömma om. Men kan det vara så att du njuter av att se på när andra män förnedrar kvinnor sexuellt?

Sedan är det ju så att vi är vad vi äter. Vi formas av det vi själsligt väljer att ta in. Kanske finner vi här ett svar till varför sexuella trakasserier är ett så stort problem idag.

Bibeln säger att vi ska hantera vår sexualitet på ett annat sätt. Sex är så vackert och känsligt, att det i allra högsta grad ska hållas heligt och värdigt. Därför ska varje människa som vill ha sex, hitta någon av motsatt kön att gifta sig med. Äktenskapet blir ett tryggt förbund i vilket vår sexualitet kan blomstra på ett tryggt och säkert sätt. Vi kan likna äktenskapet vid en kamin. Om du vill värma dig vid en eld, lägger du förhoppningsvis inte ut ved på ditt vardagsrumsgolv och tänder, för elden kommer att sprida sig och vålla stor skada. Är du någorlunda klok använder du en kamin, där elden hålls i säkert förvar och blir till värme istället för skada.

Att sedan ens välja att titta på någon annan kvinna eller man än din egen på ett sexuellt sätt, likställs med otrohet. Tänk om vårt samhälle hade levt efter den höga standarden. Då hade sexuella övergrepp inte existerat.

Låt oss nu vara ärliga och konstatera att detta inte är enkelt. Att växa upp som man i detta samhälle och inte lockas av porren är så gott som omöjligt. Du har säkert fallit någon gång, eller kanske sitter du rent av fast i ett porrmissbruk. Då har jag glada nyheter till dig! Detta var anledningen att Jesus kom ner till vår jord för att dö för vår synd, nämligen att ingen människa klarar att leva upp till Guds standard. Det innebär att du kan omvända dig från din synd och tro på Jesus och bli helt och hållet förlåten, istället för att behöva ta syndens straff. Dessutom gav han oss Den Helige Ande, som ger varje människa som omvänder sig till Gud ett nytt hjärta och hjälper henne att hålla sig borta från synd. Det finns hopp för din själ!

Bibeln om homosexualitet

Det är en brännande fråga idag. Homosexuellas rättighet att leva ut sin sexualitet 
tycks vara den allra heligaste politiska frågan i västvärlden. Och om du inte rättar dig i ledet och tycker som alla andra,kan det få allvarliga konsekvenser. Här om sistens var det en präst som petades från Svenska kyrkan då han i en insändare uttryckt kritik mot RFSL.

I detta inlägg kommer jag att ta upp frågan vad Bibeln säger om homosexualitet.

Känsligt ämne
Homosexuella är en grupp som genom åren fått utstå mycket hat, och många människor, även kristna, har behandlat dem på ett felaktigt sätt. Så låt mig börja med att lägga ner mina vapen. Jag är inte ute efter att döma någon människa. Jag tänker heller inte säga att någon är mindre värd än en annan. Och jag vill vara tydlig med att det jag skriver här inte är menat att vara offensivt mot någon. Gud älskar dig, vem du än är.

Idag lever vi dock i ett land där den som har en klassisk äktenskapssyn, dvs. att sex endast hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna, får utstå mer hat än de flesta homosexuella. Det är i varje fall min uppfattning.

Jag vill skriva om homosexualitet för att visa vad Bibeln säger om det, och jag vill försöka mig på att förklara varför den säger som den gör. Jag vill ge dig förståelse för varför vi kristna tror som vi tror, och få dig att förstå att vi inte gör det för att vara elaka eller nedvärderande. Jag är nämligen övertygad om att det enda som kan göra dig fri är sanningen.

Bibeln om homosexualitet
Vad säger Bibeln om vår sexualitet? Kort och gott att sex endast är ämnat att vara mellan en man och en kvinna inom äktenskapet. Ingen annan stans hör sex hemma. Om du vill läsa mer om varför sex endast hör hemma inom äktenskapet kan du klicka här.

Låt oss titta på några bibelord:

”Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt.” Tredje Moseboken 18:22

”Därför utlämnade Gud dem åt skamliga begär. För även deras kvinnor bytte ut det naturliga umgänget mot det som är mot naturen. Och på samma sätt lämnade också männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra och gjorde det som är skamligt, män med män, och fick själva ta emot den lön som de förtjänade för sin förvillelse.” Romarbrevet 1:26-27

När vi börjar tala om homosexualitet är det viktigt att säga att det är stor skillnad mellan att ha läggningen att attraheras av människor av samma kön och att leva homosexuellt. Det finns många kristna som upptäckt att de tänder på människor av samma kön, men som för Guds skull valt att inte leva ut sin sexualitet. De lever i celibat helt enkelt. Det är inte synd att leva på det sättet, utan snarare ärar det Gud.

Bibeln talar om att utöva homosexualitet. Så när Bibeln talar om homosexualitet som synd, handlar det om en homosexuell livsstil, där du gör homosexuella gärningar; till exempel ligger med människor av samma kön, eller tittar på dem för att ha begär till dem.

Bibeln talar om ett naturligt sexuellt umgänge, och ett som är mot naturen. Det naturliga sexuella umgänget är alltså mellan man och kvinna i äktenskapet, och det onaturliga är sex mellan två män eller två kvinnor. Uppmärksamma uttrycket ’mot naturen’. Det säger oss nämligen något: Gud hade en plan med sin skapelse. Och när vi går emot den planen, handlar vi mot naturen.

Gud hade en plan
Detta är grunden till att förstå varför Gud inte tillåter oss att göra vad vi vill med Hans skapelse. Gud hade en plan med sin skapelse. Han hade en tanke med att träden skulle vara gröna och inte rosa, Han hade en tanke med att himlen skulle vara blå och inte grön, och Han hade en tanke med sina skapelser mannen och kvinnan. Hans plan var att de två skulle föröka sig och leva tillsammans livet ut. Det är så Gud vill ha det, det är så Han skapade oss, och det är så vi mår bäst av att leva. Gud skapade inte mannen för att ligga med en man, och inte heller kvinnan för att ligga med en kvinna. Svårare än så är det egentligen inte. Vi är en del av Guds design.

Skillnaden är stor mellan att tro att det finns en Gud som haft en plan med sin skapelse och att inte tro det. Det är fullkomligt avgörande i synen på en fråga som denna. För vi som tror att Gud skapat oss, vill rätta oss efter Hans plan. Det är inte konstigare än att den som köper ett par skor, vill rätta sig efter planen som skotillverkaren hade med skorna. Att de ska bäras på fötterna exempelvis.

Lidande
Men är det inte taskigt mot de som inte är heterosexuella som måste leva ensamma, om de vill leva i enlighet med Bibeln? Jag är den första att säga att jag förstår att detta är en tuff fråga som innebär lidande för den som är kristen och inte heterosexuell. Men jag tror också att Gud har stor omsorg om en sådan människa och att Han kan ge henne kraft att klara det. Så är det ju här i livet, vi får utstå lidande av olika slag, eftersom synden har kommit in i världen och fördärvat den. Men vårt lidande kan föra oss närmre Gud, och göra oss mer beroende av Honom, vilket är bra.

Jesus säger själv:

”Detta har jag talat till er, för att ni ska ha frid i mig. I världen kommer ni att lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” Johannesevangeliet 16:33

Celibat är bra
Men låt mig påpeka att det nödvändigtvis inte är något negativt att behöva leva i celibat. Snarare är det att betrakta som en gåva från Gud, eftersom det ger ditt liv helt andra möjligheter. Den som inte är gift kan lägga sin energi på andra saker än den som är gift och slipper de utmaningar som äktenskapet ger. Faktum är att Paulus, som skrivit flera böcker i Bibeln, rekommenderar alla människor att inte gifta sig, utan leva i celibat.

”Jag menar därför att på grund av den nuvarande nöden är det gott för en människa att förbli såsom hon är. Är du bunden vid en hustru, så försök inte att bli löst. Är du utan en hustru, så sök inte att få en hustru. Men även om du gifter dig, så syndar du inte, och om en jungfru gifter sig, så syndar hon inte. Men sådana kommer att ha svårigheter i köttet, och jag vill skona er.” Första Korintierbrevet 7:26-28

Din identitet
En annan sak som är viktig att påpeka är att din identitet som människa inte ligger i din sexuella läggning. Det är en lögn som världen försöker förgifta dig med. Jag är övertygad om att det är en anledning till att den här frågan har blivit så känslig och infekterad, att människor som är homosexuella tror sig ha sin identitet i att de är just homosexuella. För om de har sin identitet i sin sexuella läggning, går det inte att kritisera deras gärningar utan att också kritisera dem de är, deras identitet.

Men låt mig ge dig sanningen! Din identitet ligger i att du är skapad av Gud och därför har ett människovärde som är totalt oberoende av dina gärningar och din sexuella läggning. Är inte det något att vila i?

Synd och frälsning
Nu ska jag bli lite allvarlig. För Bibeln är mycket allvarlig när den talar om synd. All synd förtjänar nämligen ett straff, och det straffet säger Gud är att kastas i helvetet.

”Vet ni inte att de orättfärdiga inte ska ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utsugare ska ärva Guds rike. Och sådana var en del bland er. Men ni är rentvådda och ni är helgade och ni är rättfärdiggjorda i Herren Jesu namn och genom vår Guds Ande.” Första Korintierbrevet 6:9-11

Så till dig som är homosexuell. Det finns hopp och Gud älskar dig! Han vill att du ska komma till insikt om sanningen och bli frälst. Det blir du genom att omvända dig från din synd och tro på Jesus som din Herre och frälsare. Då får du evigt liv från Gud som en gåva. Du kan läsa mer om Jesus här.

”Ty så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:16